Gynekologisk cancer drabbar närmare 3 000 kvinnor i Sverige varje år. Gynekologisk cancer omfattar cancer i livmoderkropp (endometrium), livmoderhals (cervix), vulva och äggstockar. Nya behandlingar ger hopp och prognosen är ofta god.

Symtom, behandling och prognos varierar kraftigt mellan de olika formerna av gynekologisk cancer. En form av gynekologisk cancer är äggstockscancer, som ofta upptäcks sent eftersom den ger så diffusa symtom och spridningen sker direkt till bukhinnan. Cervixcancer, däremot, upptäcks ofta tidigt tack vare screening, och antalet fall har halverats sedan 1960-talet – numera insjuknar cirka 500 kvinnor varje år. Vulvacancer är ovanligt och utgör bara fem procent av all gynekologisk cancer, medan den vanligaste typen är cancer i livmoderkroppen, endometriecancer, som står för hälften av all gynekologisk cancer.

Mer individualiserad behandling
Beroende på vilken typ av cancer det rör sig om och huruvida den har spridit sig behandlas gynekologisk cancer oftast med en kombination av kirurgi, strålning, hormonbehandling, cytostatika eller målstyrda läkemedel. Behandlingen blir alltmer individualiserad och tack vare användningen av exempelvis PARP-hämmare kan även äggstockscancer som tidigare hade en dålig prognos nu hållas i schack eller i vissa fall botas.
För den vanligaste gynekologiska cancerformen, endometriecancer, ligger femårsöverlevnaden idag på 85 procent. De flesta som drabbas är kvinnor efter menopaus, men obesitas är en stark riskfaktor även bland något yngre kvinnor.
– Generellt sett så har den cancerformen en väldigt god prognos. Grundbulten i behandlingen är hysterektomi, ooforektomi och prov från lymfkörtlar. Tack vare introduktion av robotkirurgi inkluderande provtagning av portvaktskörtlar, är riskerna med kirurgin små, och metoden rekommenderas nu för alla patienter med tidig endometriecancer, berättar Karin Glimskär Stålberg, docent och överläkare på kvinnokliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

”Tack vare introduktion av robotkirurgi inkluderande provtagning av portvaktskörtlar, är riskerna med kirurgin små.”

Nytt med immunterapi
Efterbehandlingen av endometriecancer beror på histologisk tumörtyp och eventuell spridning, men de allra flesta behöver ingen mer behandling efter kirurgin. 30 procent av patienterna tillhör en undergrupp som har defekt MMR-protein (mismatch repair) och dessa har tidigare haft en dålig prognos vid återfall. Nytt är att dessa återfall nu behandlas med immunterapi med PD1-hämmare.
– Hälften av dessa kvinnor svarar på behandlingen och effekten verkar hålla i sig i flera år. Det är ett stort framsteg. Nu analyserar man rutinmässigt tumörer för att hitta denna defekt, som kan tyda på ärftlig cancer (Lynch syndrom) som ger ökad risk även för tjocktarmscancer och äggstockscancer, berättar Karin Glimskär Stålberg.
I pipelinen ser hon hur molekylär klassificering av tumörer kommer att leda till en alltmer individbaserad behandling.
– Det gäller att prioritera kliniska studier för de här cancerformerna. Sjukvården är pressad, men vi måste få tid och resurser om fler effektiva behandlingar ska kunna komma patienterna tillgodo, avslutar hon.

Läkemedelsutvecklingen på lungcancerområdet har de senaste åren genomgått en snabb utveckling, vilket förbättrat prognosen och livskvaliteten för flera olika typer av lungcancerpatienter. På senare år har medianöverlevnaden för patienter med metastaserad lungcancer generellt sett förbättrats och antalet tänkbara behandlingsalternativ har blivit fler för stora grupper av patienter.

– Lungcancer har gått från att vara en diagnos som i princip inte behandlats med läkemedel till att idag vara en sjukdom där läkemedelsbehandlingen är viktig och dessutom har genomgått en remarkabel utveckling på senare år. Detaljerad molekylärpatologisk profilering av samtliga patienter oavsett kliniskt stadium har gjort stor skillnad, och behandlingsmöjligheterna för många patienter med metastaserad lungcancer har förbättrats avsevärt. Det säger Mikael Johansson, universitetslektor vid Umeå universitet, överläkare vid Cancercentrum på Norrlands universitetssjukhus samt ordförande i nationellt vårdprogram för lungcancer.
De två stora huvudgrupperna av lungcancer är småcellig lungcancer och icke-småcellig lungcancer. Icke-småcellig lungcancer, särskilt adenokarcinom, är den typ som ökar mest och är numera den vanligaste formen av lungcancer. Skivepitelcancer är den näst vanligaste formen. Småcellig lungcancer har ett annat ursprung och är ofta snabbväxande, neuroendokrin och cytostatikakänslig. Valet av behandling avgörs av vilken typ av lungcancer patienten diagnostiserats med, förekomsten av behandlingsprediktiva mutationer samt i vilket kliniskt stadium patienten befinner sig i.

”Prognosen har förbättrats dramatiskt i gruppen som svarar på målriktad behandling.”

Individualiserad behandling
– Lungcancer behandlas individualiserat i högre utsträckning än många andra vanliga cancersjukdomar. Av patienterna med metastaserad icke-småcellig lungcancer ges 20 procent målriktad behandling, medan övriga 80 procent inte lämpar sig för målriktad behandling och i stället behandlas med immunterapi, ofta i kombination med cytostatika. Prognosen har förbättrats dramatiskt i gruppen som svarar på målriktad behandling, men vi ser goda förbättringar även hos övriga patienter, säger Mikael Johansson.
Biomarkörer fyller en nyckelroll i diagnostiken och behandlingen av lungcancerpatienter. Samtliga patienter genomgår en sekvensering av minst sju olika gener, och analysen ligger till grund för individualiserad behandling. Den obligatoriska sekvenseringen har gjort lungcancer till en föregångare vad gäller just individualiserad behandling. Mikael Johansson anser att diagnostiken av lungcancerpatienter generellt sett fungerar mycket bra i svensk sjukvård, och tillägger att Sverige ligger långt fram på diagnostikområdet i jämförelse med andra EU-länder.

Analys av biomarkörer
– Forskningsmässigt finns ett behov av genombrott i analysen av biomarkörer, vilket kan bidra till att identifiera högriskpersoner och därmed underlätta urvalet av patienter till screeningprogram. För att selektera vem som ska screenas behöver vi ha tillgång till mer än patientens rökhistorik. Biomarkörer i form av proteiner eller cirkulerande tumör-DNA kan underlätta selekteringen, säger han.
– Drygt 20 procent av lungcancerpatienterna kan i dagsläget få målriktad behandling. För att fler ska kunna dra nytta av denna behandlingsform krävs forskning som ökar kunskapen om lungcancerns biologi. Det finns även ett behov av att förstärka behandlingseffekten hos patienter som långsiktigt inte svarar så bra på immunterapi. Det kan exempelvis handla om tilläggsbehandlingar med vacciner som stimulerar immungenociteten i cancern, avslutar Mikael Johansson.