Cirka 30 procent av de patienter som diagnostiseras och behandlas för depression utvecklar terapirefraktär depression, ett svårbehandlat tillstånd som ofta resulterar i långvarig kognitiv funktionsnedsättning. Genom att anpassa antidepressiv behandling utifrån individens symtombild i första linjen kan andelen patienter som utvecklar en svårbehandlad depression sannolikt minska.
Definitionen av terapirefraktär eller svårbehandlad depression är att patienten behandlats med minst två olika typer av antidepressiva läkemedel, i tillräcklig dos och behandlingstid, utan att det depressiva tillståndet förbättrats eller gått i remission. Tidiga barndomstrauman hör till riskfaktorerna för att utveckla svårbehandlad depression, liksom ärftlighet och psykiatrisk samsjuklighet.
– Terapirefraktär depression behandlas ofta med en kombination av olika antidepressiva och stämningsstabiliserande läkemedel. Traditionella SSRI-/SNRI-preparat kombineras exempelvis med stämningsstabiliserande läkemedel som litium eller lamotrigin. Det behövs mer forskning kring hur denna patientgrupp bör behandlas, säger Lars Häggström, specialistläkare i psykiatri på öppenvårdsmottagningen Affecta Psykiatri, som behandlar många patienter med terapirefraktär depression.
Forskning visar att individer med svårbehandlad depression oftare hamnar i svåra utmattningstillstånd. Självmordsfrekvensen är högre än för andra depressioner, liksom mortaliteten i hjärt- och kärlsjukdomar.
–Många personer med svårbehandlad depression utvecklar dessutom kvarstående kognitiva skador som påverkar korttidsminnet och individens exekutiva förmågor, säger Lars Häggström.
”Hjärnforskare har sedan länge konstaterat att depression inte är ett utan i stället flera olika medicinska tillstånd som bör behandlas på olika sätt.”
Ny typ av antidepressivt läkemedel
Studier har visat att den psykedeliska substansen psilocybin kan lindra svår depression. För närvarande pågår även kliniska studier med fokus på ytterligare en ny typ av antidepressivt läkemedel. Detta nya läkemedel har en annan receptor och verkningsmekanism än de antidepressiva läkemedel som finns att tillgå i dagsläget. Lars Häggströms förhoppning är att utvecklingen kan leda till att den kliniska verktygslådan för behandling av depression så småningom utökas.
Hans främsta förhoppning kring den framtida behandlingen av individer med svårbehandlad depression är att behandlingen individualiseras redan i första linjen. Det bör kunna minska andelen patienter som så småningom diagnostiseras med svår depression.
Evidens och praktik
– Hjärnforskare har sedan länge konstaterat att depression inte är ett utan i stället flera olika medicinska tillstånd som bör behandlas på olika sätt. Socialstyrelsens riktlinjer och sjukvården tar inte denna kunskap i tillräckligt beaktande. I stället ordineras samtliga patienter som diagnostiseras med depression samma behandling. Den diskrepans som råder mellan evidens och klinisk praktik är betydande. Genom att individanpassa behandlingen utifrån symtombilden redan på ett tidigt stadium kan sannolikt andelen patienter som utvecklar en svårbehandlad depression minska, säger Lars Häggström.
– En utmaning är att man, trots omfattande forskning, ännu inte har lyckats identifiera biologiska markörer för depression som kan användas kliniskt eftersom de inte alltid ger tillräckligt tydliga svar. Det gör det mer komplext att ordinera rätt behandling till varje specifik patient, säger Lars Häggström.