Målinriktade behandlingar har revolutionerat KLL-vården
Stora framsteg har gjorts i behandlingen av kronisk lymfatisk leukemi, KLL, de senaste tio åren. Även högriskpatienter har numera oftast en god prognos.
– Det har skett en fantastisk utveckling med målinriktade behandlingar, som har revolutionerat KLL-vården.
Det säger Mattias Mattsson, överläkare i hematologi på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han har forskat och arbetat kliniskt med KLL i 25 år. Sedan start har han varit en del av Svenska KLL-gruppen, som bildades 2004 för att samordna KLL-behandlingen i Sverige. Två år senare publicerades det första nationella vårdprogrammet för KLL. Ett viktigt steg i gruppens arbete var också etablerandet av en biobank och ett KLL-register, för att underlätta forskning om sjukdomen.
KLL är den vanligaste leukemin hos vuxna i Sverige. Varje år får omkring 650 personer diagnosen. Den drabbar mest äldre vuxna och är något vanligare hos män. Sjukdomen är inte ärftlig och det är inte känt varför vissa insjuknar. Närmare hälften av patienterna behöver aldrig någon behandling, medan resten någon gång kommer att kräva behandling. Även denna senare grupp har idag mycket goda förutsättningar att leva länge med sin sjukdom med bevarad livskvalitet.
Målinriktade läkemedel
Fokus för behandlingen idag är målinriktade läkemedel, som innebar ett paradigmskifte i KLL-vården när de först introducerades för drygt tio år sedan. BTK-hämmare började användas 2015 och två år senare kom BCL2-hämmare.
– Tidigare behandlades patienterna framför allt med cytostatika, men idag är det bara enstaka patienter som får detta. Nu används i stället målinriktade läkemedel på bred front. Det har inneburit dramatiskt förbättrade resultat och mycket färre biverkningar. De flesta patienter tolererar dem mycket bra, även äldre och sköra. Behandlingarna är dessutom effektiva för högriskpatienter, till exempel de med TP53-mutation, som tidigare hade en sämre prognos, förklarar Mattias Mattsson.
Trots de stora framstegen återstår en del utmaningar inom KLL-behandling. En av dem är de få fall där KLL omvandlas till ett högmalignt lymfom. För dessa patienter saknas idag effektiva behandlingsstrategier. En annan är gruppen av så kallade dubbelrefraktära patienter, som utvecklar resistens och inte längre får resultat av de två målinriktade behandlingar som används idag. Ytterligare en svårighet är att hantera den immunnedsättning som patienterna har på grund av sin sjukdom. Exempelvis var de mycket utsatta under covidpandemin.
”Nu används målinriktade läkemedel på bred front. Det har inneburit dramatiskt förbättrade resultat och mycket färre biverkningar.”
Nya strategier
Därför pågår mycket forskning för att få fram nya, ännu effektivare behandlingsstrategier.
Bland annat kommer den tredje generationens målinriktade behandling, som innebär ytterligare en behandlingslinje för patienter som utvecklat resistens. Så kallade BTK-degraderare, som bryter ned skadligt protein, är också under snabb utveckling. Ett annat område är CAR T-behandling där patientens egna immunceller (T-celler) genmodifieras för att angripa cancerceller. Vidare studeras bispecifika antikroppar, som är antikroppar som fäster på tumörcellen och hjälper immunförsvaret att angripa cancern. Det sker också ett samarbete med genetiker för att kartlägga hur olika mutationer påverkar behandlingsresultatet.
Genom att kombinera BTK-hämmare och BCL2-hämmare, alternativt BCL2-hämmare med antikroppar kan man ge en tidsbegränsad behandling som pågår under ett till två år, i stället för kontinuerligt. En stor studie, där svenska centrum medverkat, visar att detta ger lika goda resultat som kontinuerlig behandling, säger Mattias Mattsson.
Huruvida man i framtiden kommer att kunna bota KLL är lite av en definitionsfråga, menar han.
– Jag är övertygad om att vi med tidsbegränsad kombinationsbehandling kommer att kunna uppnå ”funktionell bot” för en stor andel av patienterna. Patienterna kommer aldrig att behöva ytterligare behandling, har bra blodvärden och mår bra. Man kanske kan hitta en sjuk cell på hundratusen, vilket dock inte har klinisk betydelse för patienten.
