Cirka 5 procent av Sveriges vuxna befolkning har diabetes. Intensiv forskning och utveckling har på senare år resulterat i flera nya behandlingsalternativ för såväl typ 1- som typ 2-diabetes. Det kroppsegna hormonet GLP-1 och monoklonala antikroppar är två högaktuella forskningsområden.
Vid typ 1-diabetes slutar kroppen att bilda insulin, vilket innebär att individen behöver tillföra insulin flera gånger om dagen. Drygt 90 procent av diabetespatienterna i Sverige har typ 2-diabetes. Denna patientkategori uppvisar en mer heterogen sjukdomsbild. Hos många patienter bildar kroppen fortfarande insulin men det kan finnas ett insulinmotstånd som gör att insulinmängden inte räcker till.
– Diabetes diagnostiseras genom att undersöka om patientens blodsockernivå överstiger ett specifikt glukosvärde. Man kan också diagnostisera med hjälp av glukosbelastning eller HbA1c, som mäter individens genomsnittliga blodsockernivå under de senaste 6 till 8 veckorna, säger Stefan Jansson, distriktsläkare, specialist i allmänmedicin i Region Örebro län samt ordförande i nationella arbetsgruppen för diabetes (NAG diabetes).
Nya behandlingsrekommendationer
Han är engagerad i den pågående nationella SMARTEST-studien, där en modern SGLT2-hämmare jämförs mot metformin, som är nuvarande standardbehandling för typ 2-diabetes. Syftet är att undersöka vilken behandling som minskar risken för diabeteskomplikationer hos personer med typ 2-diabetes med relativt kort duration. I april 2024 presenteras dessutom för första gången nationella behandlingsrekommendationer för typ 2-diabetes, för att harmonisera förskrivningen och bidra till en mer jämlik diabetesvård.
Patienter med typ 1-diabetes är beroende av regelbundna insulininjektioner för sin överlevnad. Mellan 25 och 45 procent av vuxna svenskar med typ 1-diabetes använder insulinpump, medan andra har sensorbehandling kombinerat med insulinpenna. För patienter med typ 2-diabetes är metformin i dagsläget standardbehandlingen.
”GLP-1-läkemedel har inneburit att man har kunnat skjuta på start av insulinbehandling med uppemot tio år.”
GLP-1 som aktiv substans
Ett hormon som på senare tid uppmärksammats i behandlingen av diabetes är GLP-1.
– Det är ett kroppseget hormon som utsöndras från tunntarmscellerna och signalerar till bukspottskörtlarna när det är dags att producera mer insulin. GLP-1 används som aktiv substans i flertalet diabetesläkemedel som kan stimulera insulinproduktionen. GLP-1 har även visat sig kunna påverka mättnadssignalerna i hjärnan, vilket kan bidra till viktnedgång. GLP-1-läkemedel har inneburit att man har kunnat skjuta på start av insulinbehandling med uppemot tio år för patienter med typ 2-diabetes. De nya läkemedlen har medfört att komplikationsrisken minskat över tid, säger Stefan Jansson.
Monoklonala antikroppar
En ny behandling med samtidigt stimulerande effekt på receptorerna för tarmhormonerna GIP och GLP-1 är under utveckling.
– Ett spännande forskningsområde är monoklonala antikroppar som potentiellt kan förlänga den kroppsegna insulinproduktionen hos patienter med typ 1-diabetes. Jag har även stora förhoppningar när det gäller GLP-1-analogernas och SLGT2-hämmarnas skyddande effekt på diabetespatienters hjärta och njurar. Forskning pågår också med fokus på veckoinsulin, vilket kan förändra behandlingen radikalt för insulinberoende patienter med typ 2-diabetes, säger Stefan Jansson.